Prolog: Rikskonferensen 2021

På måndag är det dags för Folk och Försvars 75:e Rikskonferens. För första gången genomförs den digitalt – naturligtvis en pandemianpassning – och den omfattar enbart två konferensdagar. På Folk och Försvars hemsida finns föredömliga beskrivningar av respektive programblock (länkas nedan), så denna genomgång blir inte lika detaljerad som tidigare år. För ett övergripande svep […]

Epilog: Rikskonferensen 2020

Den 74:e Rikskonferensen avslutades i tisdags och jag följer upp min prolog med en epilog efter att ha funderat några dagar över vad som egentligen hände. Låt mig ta det i punktform: Utrikesminister Ann Linde tajtade till relationen med försvarsdepartementet och genom en väl vald anekdot signalerade hon intresse för militär verksamhet. Övergripande höll hon […]

Prolog: Rikskonferensen 2020

På söndag är det dags för den 74:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Konferensen inleds på sedvanligt sätt genom att Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne hälsar välkomna innan moderator Eva Hamilton, som modererar för andra året, tar över och introducerar utrikesminister Ann Linde (S). Årets konferens är […]

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump.  Christina Malm lade ifrån sig telefonen och tittade ut genom fönstret i Fanfaren. Huset var ganska tomt, hon hade åkt in till kontoret för en arbetsdag innan nyår och det var redan mörkt i Karlstad. Hon drog en suck av lättnad. […]

Prolog: Rikskonferensen 2019

Om lite drygt en vecka öppnas den 73:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Söndagen den 13 januari har cirka 350 deltagare transporterats till Sälens Högfjällshotell och tagit plats för att klockan 1230 se Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne öppna årets konferens. De kommer lämna över till Eva Hamilton, som modererar […]

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump.  Tommy Åkesson slog ihop mappen och strök sig över pannan. Utanför försvarsdepartementet var det mörkt och folk skyndade ut ur gallerian med julklappar under armarna. Hösten hade varit som ett enda långlopp och den senaste veckans dagliga möten i Försvarsberedningen hade […]

Gästinlägg: KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Inför Folk och Försvars rikskonferens i Sälen presenterar KDU nytt försvarspolitiskt manifest. Se länk i slutet av inlägget.

KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Sveriges försvar är underfinansierat. Överbefälhavaren har konstaterat att försvaret, med nuvarande finansiering, inte klarar att lösa dagens uppgifter efter 2020. Anslagshöjningarna till Försvarsmakten har varit marginella. Samtidigt växer det säkerhetspolitiska och militära hotet mot Sverige. Det tillförs fler uppgifter och krav på beredskap höjs. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet menar att underfinansieringen av landets försvar måste upphöra. Vi vill fördubbla försvarsanslaget.

För att möta Rysslands aggression mot Europa, som bland annat lett till krig i Georgien och Ukraina med tiotusentals döda, måste en militär upprustning av Sverige ske. Denna bör innehålla en rad saker. Vi vill exempelvis fördubbla arméns storlek, fördubbla marinens storlek, genomföra större övningar och utöka luftvärnet. Vi vill också att Försvarsmakten ska kunna möta fientlig infiltration likt Rysslands invasion av Krimhalvön genom att utveckla mycket snabbrörliga förband med hög beredskap och hög eldkraft.

Alla partier i riksdagen vill likt oss öka Försvarsmaktens verksamhet i någon mån. Detta kan inte ske utan pengar, oavsett om man tillhör Vänsterpartiet eller Alliansen. Politik handlar om prioriteringar. I en tid då alla säkerhetspolitiska larmklockor ringer borde landets säkerhet prioriteras främst.

Hur ska detta finansieras? Vi tror att Europas säkerhetssituation kräver att staten slutar slösa. Är det rimligt att kommuner som lyfter statliga bidrag bygger dyra äventyrsbad och sportarenor, när försvar och polis inte har medel att upprätthålla säkerheten? Måste Sverige ha så många myndigheter att de inte kan räknas? Vi vill att nedskärningar i annan statlig verksamhet ska ske i takt med att försvarsanslaget höjs för att finansiera det försvar vi vill ha.

Sverige har råd att finansiera sitt försvar. Det vi däremot inte har råd med är att stå värnlösa den dag säkerhetsläget kring Östersjön går från intressekonflikt till väpnad konflikt. Det är dags att betala försvarsnotan nu.

Christian Carlsson, förbundsordförande KDU

Andreas Braw, försvarspolitisk talesperson KDU




KDU:s försvarspolitiska manifest: ”Sverige är värt att försvara

Prolog: Rikskonferensen 2018

Det är snart dags för den 72:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Klockan 1230, söndagen den 14 januari, sparkar Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne, igång årets konferens. De ca 350 deltagarna kommer, under ledning av den utomordentliga moderatorn Pernilla Ström, fokusera på ”världens säkerhet, Sveriges […]

Staten och kapitalet i samma båt – några ord om näringslivet och totalförsvaret

Folk och Försvar och Försvarsberedningen arrangerade nyligen ett seminarium om näringslivets roll i totalförsvaret, där jag hade förmånen att få framföra några reflektioner i slutet tillsammans med Matilda Olsson, analytiker på FOI. Det sades så mycket som jag ville kommentera under seminariet att jag inte hann med, så jag fortsätter här, i skriftlig form. Vägen från […]

Vi ville det bästa, det blev som alltid

Khoteli kak luchshe, poluchilos’ kak vsegda (Vi ville det bästa, det blev som alltid). De bevingade orden är Viktor Chernomyrdins, Rysslands premiärminister 1992-98, och fälldes efter en misslyckad monetär reform som förvärrade den kris Ryssland genomlevde efter Sovjetunionens uppbrott. Efter att ha följt … Continue reading

Rikskonferensen Dag 1 : Säkerhetsstrategin som sågades och några tankar inför försvarsministerns och ÖB anförande


Första dagen av årets rikskonferens i Sälen är slutförd. Inledningsvis var det ett riktigt sömnpiller när programpunkten EU som aktör fick inleda konferensen när Stefan Löfven kom försent pga ett krånglande regeringsflygplan. Men det fanns som vanligt även vissa höjdpunkter.

Den inledande delen med fokus på EU var tyvärr så pass intetsägande att jag helt enkelt väljer att inte kommentera den närmare. Men strax efter klockan tre på eftermiddagen var det så dags för statsminister Stefan Löfven att presentera regeringens så kallade säkerhetsstrategi som återfinns att läsa i sin helhet här.

Dokumentet fick relativt omgående omfattande kritik av såväl experter som oppositionspolitiker eftersom det dels inte var någon strategi eftersom den i huvudsak enbart räknade upp en mängd saker som man anser behöver göras men utan att definiera vägen framåt. Dokumentet saknar dessutom tydliga eller mätbara mål, det saknas en prioritering och framför allt så saknas en plan för vilka resurser som skall nyttjas för att den så kallade strategin ska uppnås, och hur den ska finansieras. Det blev således betyg underkänt till regeringen från de flesta håll förutom från statsministern som ansåg att det mesta var alliansens fel när de kritiska frågorna kom under presskonferensen.

Lars Wilderäng har skrivit ett inlägg i ämnet som tyvärr belyser ovanstående problematik allt för väl. Den i särklass bästa analysen rörande regeringens undermåliga hantering av säkerhetsfrågan är dock signerad Johan Wiktorin.

Dagens största behållning från konferensen var dock inte statsministern, det var istället anförandet av Gudrud Persson och Fredrik Westerlund från FOI på temat ”Rysk militär förmåga: utmaningar för framtiden”.

Budskapen var flera. Mest intressant är att försvarsutgifternas som andel av BNP i Ryssland har ökat från 3,6 procent år 2005 till 5,4 procent 2015. Ryssland prioriterar dessutom försvarsutgifter före andra utgiftsposter i budgeten och förverkligandet av det statliga beväpningsprogrammet har lagt en grund för att den ryska försvarsindustrin har fått ännu bättre förutsättningar attbidra till en fortsatt ökning av rysk militär förmåga. Man konstaterade dessutom att den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter att präglas av anti-amerikanism, patriotism och ett auktoritärt politiskt system i Ryssland.

Hela rapporten från FOI finns att läsa här.
Se även anförandet i sin helhet här nedan (rekommenderas)!’

I morgon måndag blir programmet betydligt mer intressant – åtminstone om det är frågor om försvar som engagerar mest. Första delen ägnas åt militärt försvar och den andra delen åt civilt försvar. Först upp i talarstolen är försvarsminister Peter Hultqvist. 

Försvarsministern ska tala på temat ”Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet”. Peter Hultqvist sitter just nu inte i någon angenäm sits. Han har en betydligt svårare läge än vad hans företrädare Tolgfors och Enström hade. Då var Hultqvist själv i opposition och ställde (helt korrekt) krav på att försvarsförmågan måste öka, och att regeringen gör för lite. Då var han i stort sett ensam i opposition, och alliansen kunde hela tiden komma runt detta eftersom socialdemokraterna aldrig utfäste några ekonomiska löften.

Peter Hultqvist har nu en enig opposition mot sig, där samtliga allianspartier inklusive Sverigedemokraterna inte bara kräver fler och mer verkningsfulla åtgärder, de har även utfäst penningbelopp, vilket ger betydligt mer kraft än att enbart kräva åtgärder. Utöver allianspartierna så har man även SD som ställer krav på ökat anslag. Man kan alltid föra en diskussion huruvida tågordningen ska vara uppgift först, därefter utgift (vilket var Moderaternas mantra i samband med den tidigare försvarsberedningen). Men det här signalerar ändå att man från oppositionen är beredd att betala lite mer redan nu för en nödvändig ökad försvarsförmåga.
Det här ställer givetvis till problem för försvarsministern. I synnerhet då jag är helt övertygad om att han personligen gärna hade sett ett dubblerat försvarsanslag. Men problemet för försvarsministern är regeringen, dvs socialdemokraterna och miljöpartiet. Där har han bedömt sin största utmaning och den svåraste kampen att föra!
Paradoxen i det hela kopplat till dagens levererade ”säkerhetsstrategi” är att Löfvens talar om att Sveriges säkerhet, fred och frihet är den viktigaste uppgiften för staten, men inget av det han säger avspeglas i statsbudgeten, och man har inte ens för avsikt att finansiera det försvarsbeslut som fattades för två år sedan. Sedan dess har omvärldsläget försämrats avsevärt, och den utvecklingen lär inte avstanna i väntan på att en svensk försvarsberedning ska förhala kraven på ekonomiska tillskott ytterligare två år…

Nästa talare under måndagen är ÖB Micael Bydén!

Jag hoppas innerligt att ÖB kommer att beskriva läget i Försvarsmakten och ge sin syn på omvärldsläget, och försvarsbehoven (läs ekonomi) utan omskrivningar. Att beskriva sakernas tillstånd precis som de är, utan skönmålning eller svartmålning är alltid en framgångsfaktor. Jag hoppas således att ÖB kommer att peka på den i vissa fall omfattande förmågeutveckling som nu sker inom försvarsmakten genom en mer kvalificerad övningsverksamhet med fokus på rätt saker, men också på de brister som underfinansieringen medför. Det senare är en nödvändighet för att dels politikerna ska förstå det svåra läget, men framför allt för att en större allmänhet ska begripa varför det kommer att krävas omprioriteringar inom den totala statsbudgeten framöver.
DN/Ipsos presenterade nyligen en undersökning där det framgick att två av tre svenskar inte tror att Försvarsmakten kan försvara sveriges gränser vid ett militärt angrepp. Det är ett tydligt tecken på att en tredjedel inte har förstått vad politikerna har gjort med vårt svenska försvar från försvarsbeslutet 2000 och fram till försvarsbeslutet 2015. Under 15 års tid har det i huvudsak enbart handlat om nedskärningar. Försvaret ställdes i sin helhet om för att kunna verka i andra delar av världen. Man beslutade att ”Internationella insatser skall vara det normativa för Försvarsmakten” och därmed inte försvaret av Sverige. Under den här perioden avvecklades i runda drag 25 arméregementen, hela kustartilleriet, drygt halva flygvapnet och 3/4 av marinens stridsfartyg och ubåtar. Försvarsförmågan har därmed gått hand i hand med de politiska besluten.
Annika NC skrev inför Sälen ett läsvärt blogginlägg är hon tar upp ÖBs dilemma kopplat till ovanstående om ÖBs ”omöjliga uppdrag”.

I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse

Jag delar helt och fullt Annikas bedömning. ÖB Micael Bydén har ingen lätt uppgift i detta. Enklast är givetvis att tona ner frågan om bristande resurser för att inte skapa osämja med regeringen, men som jag skrev tidigare så tror jag det är helt nödvändigt att belysa båda delarna. Jag är övertygad om att Micael Bydén kommer att lösa det ”omöjliga uppdraget” på ett bra sätt. Klockan 14.00 är tiden som gäller för att se ÖB anförande.

Den sena eftermiddagen under måndagen kommer att gå i det civila försvarets tecken, mer om detta i morgon!

Dags för folk och ”försvar” i Sälen




I skrivande stund laddas det upp för fullt för Folk & Försvars årliga rikskonferens i Sälen. Merparten av konferensdeltagarna är på väg mot ett Högfjällshotell i vinterskrud för att under dagarna tre mötas och diskutera aktuella frågor. Här nedan ger jag min syn på konferensen i stort och smått.


Det finns ingen annan konferens eller annat evenemang jag deltagit vid som är så professionellt arrangerat som Folk & Försvars rikskonferens. Upplägget, lokalerna, mat och logi, ja i princip allt är briljant samordnat och förberett. Det finns mig veterligen heller inget annat forum där politiker, myndighetsföreträdare, media, debattörer och representanter från olika organisationer och företag får möjlighet att träffas för att mötas och debattera på en så begränsad yta (i positiv bemärkelse). Att själva konferensens sänds till allmänheten i TV och via webben gör inte saken sämre. Allt detta tack vara ett djupt engagemang från Folk & Försvars personal som jag vet har arbetat länge med att förbereda det hela. Ni kan inte få nog med beröm!

Men när det kommer till årets program, dvs själva innehållet i den 71:a rikskonferensen är jag inte lika positiv som jag brukar vara. Normalt sett är det svårt att slita sig från att aktivt följa varje programpunkt då merparten av programpunkterna brukar vara av stort intresse, men i år är det dessvärre inte så. Förvisso är ju smaken som baken, men det är tråkigt att behöva konstatera att när vi har det sämsta säkerhetsläget sedan kalla kriget så har allt för få punkter i programmet bärighet mot det som konferensen alltid har förknippas med – militärt (och civilt) försvar! Mer om min syn på förbättringspotential längre ned i detta inlägg.

Konferensen skulle inledas med (tyvärr är regeringsplanet försenat pga tekniskt fel – varför omkastning i programmet har skett) att statsminister Lövfen inleder med att prata om en svensk ”säkerhetsstrategi” som redan i går presenterades på DN debatt. Tyvärr är begreppet strategi helt felaktigt eftersom det saknas ett ”hur” med tydliga mål och en väg framåt. Det han presenterar är mer att betrakta som en allmän svensk säkerhetspolicy.

I övrigt ägnas söndagen i huvudsak åt frågor runt EU kopplat mot ekonomi och EU som säkerhetspolitisk aktör, kanske inte det fokus som man hade förväntat sig av rikskonferensen 2017. Det finns dock en programpunkt som man inte ska missa under söndagen. Det är när Gudrun Persson och Fredrik Westerlund från FOI ska tala om ”rysk militär förmåga: utmaningar för framtiden”. 

Måndagen är ”totalförsvarsdagen” och därmed den mest intressanta dagen under konferensen. Militärt försvar avhandlas under den första delen av dagen och civilt försvar under den andra delen. Här brukar läktarna alltid vara fullsatta, vilket ger en tydlig signal om vad som i huvudsak engagerar de som åker till Sälen. Försvarsministern och ÖB har sitt respektive anförande, och dessa brukar normalt sett alltid vara konferensens höjdpunkt.

Här finns det både utrymme och ett tillfälle för ÖB att leverera en konkret beskrivning från verkligheten i Försvarsmakten till politiker, media och allmänheten utan omskrivningar eller skönmålning av läget. Det är något som tidigare ÖB bl.a. Owe Wiktorin och Sverker Göranson ofta gjordejust i Sälen, vilket har väckt en nödvändig debatt. Jag minns konferensen 1999 när Miljöpartiets Lars Ångström sa att ÖB (Wiktorin) tigger om att få sparken då han uttalade att:


I år fattas 1,7 miljarder och fram till och med 2001 handlar det om 9,3 miljarder. Samtidigt som jag känner att det i dag finns en förståelse och djup förankring hos folket för försvaret, så saknas denna förståelse och djupa förankring hos en del politiker.

Nödvändigt klarspråk helt enkelt, och som myndighetsföreträdare med uppgift att tillse att Sverige kan försvaras så vore det märkligt om en ÖB likt vilken myndighets-GD som helst inte skulle få beskriva verkligheten inifrån sin myndighet med egna ord. Så sent som för två år sedan i januari 2015 uttryckte sig dåvarande ÖB (Göranson) på följande sätt om Försvarsmaktens operativa förmåga vilket också var helt nödvändigt:

”Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”

Jag hoppas att vår  nuvarande ÖB Micael Bydén ta tillfället i akt att beskriva verkligheten 2017 på samma konkreta sätt som sina företrädare. Dock tror jag politikerna i allmänhet har större förståelse idag än vad Lars ångström m.fl hade 1999 varför det inte är lika nödvändigt att peka på just den saken.

Tisdagen är i vissa delar lite av ett sömnpiller i år när FN står i fokus på programmet. Dagen inleds dock med en programpunkt om informationsoperationer där bland annat C MUST deltager som kan vara väl värd att se.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att årets program tyvärr inte närmelsevis är så spännande till innehållet som det borde vara (på papperet skall tilläggas då mycket kan hända väl på plats)
Här finns såldes en hel del att förbättra inför kommande upplagor av konferensen. Med tanke på att det i grunden är en försvarskonferens så anser jag att frågor runt totalförsvarets och i synnerhet det militära försvaret har fått allt för lite tid i årets program. Det saknas dessutom spets i programmet, och sådan kan man enbart få med deltagare som har bevisat att de vågar sticka ut hakan och peka på det som alla tänker, men få vågar säga.

Det behövs en Johan Wiktorin som inför alla myndighetsföreträdare vågar sätta betyg på våra förmågor. Det behövs en Charly Salonius Pasternak som inför ministrar och försvarsmaktsledning vågar påstå att det svenska försvaret inte längre är ett system av system. Det skulle behövas en betraktelse av professor Wilhelm Agrell över den svenska försvarsförmågan i stort och smått och vilka faktorer som har lett fram till att vi sitter där vi gör idag. Det hade behövts en Karlis Neretnieks som på sitt fängslande sätt redovisade möjliga angreppsscenarion osv osv.

Att ha den här typen av anföranden är helt nödvändigt för att höja tempen och ta debatten om försvaret till en nivå som motsvarar rådande säkerhetsläge. Det handlar således ett behov av ögonöppnare! Men vem vet, kanske kommer någon av årets deltagare att överraska positivt. I Sälen kan allt hända!

Det är dock inte bara jag som har haft synpunkter på årets program. Även Ewa Stenberg på DN har haft synpunkter.

Medan hela världen diskuterar Trump finns varken USA eller Nato på programmet för Folk och Försvars konferens i Sälen. Obegripligt. #fofrk

— Ewa Stenberg (@aewastenberg) 4 januari 2017

Ewa menar helt korrekt att flera givna programpunkter som saknas, och jag instämmer. Fokus på EU och FN borde ha ersatts med NATO och USA. NATO med anledning av att samtliga allianspartier numera är överens om att vi ska gå mot ett medlemskap, och driver den linjen. USA med anledning av vad som kan komma att ske ur ett försvar- och säkerhetsperspektiv när Donald Trump tar över presidentposten.

Själv saknar jag en programpunkt om försvaret av Gotland. ÖB har tidigarelagt överföringen av fast militär personal till ön under hösten. Försvaret av Gotland borde därför vara en given diskussionspunkt!

Försvarets kanske största problemområde, materielförsörjningen saknas också i programmet. Alla vet att behovet av omsättning av försvarsmateriel är enormt, men att det enorma underskottet av ekonomiska medel är ännu större. Här borde exempelvis Ingemar Wahlbergs nyss levererade utredning, men framför allt hans nya uppdrag att utreda Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov ligga till grund för en helt egen programpunkt.

Varför då denna kritik mot programmet? Jo av den enkla anledningen att Folk & Försvars rikskonferens är så oerhört viktig för försvarsdebatten. Det som kommer upp på agendan i Sälen lever ofta kvar länge efteråt, vilket är helt nödvändigt för den levande försvarsdebatten. Om försvarsfrågan (militärt och civilt försvar) får en allt mer mindre plats i rikskonferensens program, och innehållet därmed blir allt mer allmänpolitiskt så riskerar vi att tappa en av de största motorerna i svensk försvarsdebatt. Det får inte hända!

Om en liten stund startar årets konferens, dags att bänka sig och hoppas på att det levereras spets, och kalla fakta i en allt mer nödvändig försvarsdebatt! Om inte annat så kanske den eminenta moderatorn Pernilla Ström tillse att så blir fallet trots att programmet på papperet är lite blekt.

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje […]

Gästinlägg: Officersförbundets Lars Fresker: Glöm inte försvarets personal under årets Rikskonferens

Inför årets Rikskonferens är kampen om bilden av verkligheten skarpare än vanligt. Förra året bjöd på ett nytt försvarsbeslut och en ny ÖB har tillträtt med uppgift att hantera beslutet. Inför årets konferens verkar Försvarsmaktens personalläge, glädjande nog, stå i fokus.

Två olika bilder tornar upp sig. Den ena där allt är katastrof och en annan där allt är på rätt väg. Låt mig får ge några insikter från det dagliga arbetet med våra medlemmar – den militära personalen. Över 95 procent av yrkesofficerarna och cirka 70 procent av soldaterna och sjömännen är medlemmar hos Officersförbundet.

Det finns ett intresse för att bli heltidstjänstgörande soldat eller sjöman. När det gäller officersutbildningarna – (idag finns det två yrkesofficerskategorier: officer och specialistofficer) – är intresset svagare. Speciellt är intresset för det akademiska officersprogrammet för svagt. På den kurs som ryckte in efter sommaren är var femte plats vakant. Antalet sökande har under flera år varit för lågt och innehållit för få lämpliga.

Ett av det mest grundläggande problemen är att det är för många soldater och sjömän som lämnar sin anställning i förtid. När reformen sjösattes räknades med att reformen skulle bli ekonomiskt bärkraftig om soldaterna stannar i genomsnitt i sex år. Siffran sex år är spridd i organisationen. Jag upplever att många siktar på att hålla kvar soldaterna och sjömännen i sex år. Men för att nå en genomsnittlig anställningstid om sex år måste organisationen sikta på den maximala tiden: tolv år, inte sex. Kostnaden för att hela tiden behöva utbilda nyanställda dränerar resurser från arbetet att öka den militära förmågan.

För att lyckas med yrkesofficersrekryteringen måste det tas ett fast grepp om varje lämplig och intresserad sjöman eller soldat och slussa över dessa till officersutbildningarna. Kanske till och med gå utbildningen med bibehållen lön. Okonventionellt? Ja, kanske, men kanske ända sättet för att få bra sökande till ett jobb med mycket speciella krav. Försvarsmakten måste börja tänka konstruktivt.
Försvarsmakten har idag problem att behålla och vårda sin personal. Det framkommer i myndighetens egna undersökningar, liksom i Officersförbundets.

Det grundläggande problemet handlar om resurser. Löneläget för sjömän och soldater är för lågt. När förre ÖB skulle sälja in reformen med ett anställt försvar 2010 sade han att snittlönen sedd över hela anställningstiden skulle bli 27 000 kronor i månaden. Beräkningen gick att ifrågasätta redan då, men den kalkylerade med flera återkommande utlandstjänster med högre lön under insatserna. Utlandstjänst, som med dagens säkerhetspolitiska läge, relativt få kommer att göra. Nationella insatser och övningar täcker inte upp bortfallet.

Soldater talar ofta om lönen. Speciellt för de som är något äldre och har barn och familj är situationen ofta svår. Ett exempel är en äldre soldat med barn som behöver söka bostadsbidrag för att få situationen att gå ihop.

Jag har mött en sektionschef i Försvarsmakten som låter sina underställda, specialistofficerare och soldater, gå tidigare på fredagen för att de ska ha möjlighet att jobba extra på krogen på helgen för att få ekonomin att gå ihop.

Låga löner är inget nytt på arbetsmarknaden. Men Försvarsmakten är en arbetsgivare med höga krav. Högre än de flesta. Då borde ersättningen inte ligga lägst. Bredvid alla slogans finns en hård krass verklighet. Vidare måste Försvarsmakten bli bättre på att mäta kostnaden av utbildning som varje individ har getts. Då borde det bli tydligare vilken enorm investering som kastas i sjön med varje individ som slutar.

Det finns också exempel på soldater och även civilanställda som utbildat sig till officer. Hur har då försvaret agerat då de kommit tillbaks från sin utbildning? Det har förekommit att man har sänkt lönen, eller tvingat individen att kämpa mot lönesänkning med argumentet: Ja, men nu är du ju ny i din nya befattning, där är du ju inte lika erfaren som i din gamla. Detta trots att individen nu har ännu mer utbildning och erfarenhet att nyttja i sin nya roll. (Detta lägger även fokus på att ingångslönerna för yrkesofficerare också måste ses över.)

Att försöka sänka lönen för engagerad personal som väljer att vidareutbilda sig är inte ett rekryteringsbefrämjande agerande.

Försvarsmakten måste börja betala vettiga löner och ersättningar. Och politikerna måste ges ökad förståelse för att det inte går att betala usla löner till den militära personalen om man tror att försvaret ska bli en attraktiv arbetsgivare. Verksamheten är intressant och givande – och våra medlemmar älskar sitt jobb och tar sin uppgift på största allvar – men det minskar inte behovet av en fungerande vardag.

Idag utgör personalkostnaderna 30 procent av försvarsanslaget. I flera jämförbara länder ligger siffran på 40-50 procent. Vi måste våga betala för personalen, inte bara materielen. Materiel utan utbildad och motiverad personal är bortkastade pengar. (Men självklart måste materielen också vara operationellt konkurrenskraftig. Krig är en materielsport.)

Ovanstående är en korrekt bild av verkligheten. Den kanske känns negativ. Det är den inte. För bredvid den finns själva verksamheten. Den är givande och spännande. Det gångna året har gett våra medlemmar en utbildnings- och övningsverksamhet som varit mer omfattande än på många år. Det har varit bra för dem och bra för Sveriges försvarsförmåga. Personligen har min militära bana gett mig erfarenheter och minnen jag aldrig skulle vilja vara utan. Och jag är fortfarande redo att lösa min uppgift om kriget kommer. Jag är officer. Stolt sådan.

Men de två bilderna finns där bredvid varandra. Och min erfarenhet säger mig att så fort vi bara betonar det positiva och alla konster vi kan göra, trots brister, då slutar politikerna och kanske även befolkningen att lyssna. Finns inga problem behövs inga pengar.

Och pengar behövs. Minst tio miljarder i ett första steg. Sedan ännu mera. Det är dyrt att vara naiv och det är dyrt att vara fattig.

Och när pengar tilldelas eller skyfflas runt: Glöm inte att det är människor som är kärnan i verksamheten. De äter inte slogans. De äter mat.
Vi ses i Sälen!

Lars Fresker, ordförande Officersförbundet

P.S. Se bilden över hur ungdomskullen utvecklas under tidsperioden för att förstå varför rekrytering kommer att bli svårare fram till efter 2020 och förmågan att behålla är kritisk.

Rikskonferensen börjar efter lunch imorgon söndag kan direktsänds via Folk och Försvars hemsida och Youtube-kanal.

Inför Folk&Försvar 2016



Som vanligt inleds det försvar- och säkerhetspolitiska året med Folk & Försvars rikskonferens i Sälen. På söndag drar det igång och pågår i dagarna tre. ”Alla” nyckelspelare från politiken, försvar och säkerhetsmyndigheterna samt media är givetvis närvarande.

Från partiledarhåll är det däremot relativt tunt i år. Det brukar tyvärr vara det i de så kallade mellanåren när det inte stundar ett riksdagsval, för då är alla där, I år närvarar Anna Kinberg Batra (m) och Ebba Busch Thor (kd). Men från politiken finns förutom ledamöter från försvarsutskottet flera ministrar som Margot Wallström, Peter Hultqvist och Ander Ygeman vilket gör konferensen extra intressant.

Jag avser inte skriva något längre inlägg om vad som komma skall i Sälen, för det har redan Annika Nordgren Christensen gjort ytterst förtjänstfullt, så det skulle bara bli kaka på kaka.

Jag tänkte dock uppehålla mig vid en del i Annikas text tillsammans med det som jag tar upp i min nyskrivna SvD-kolumn. Annika skriver….

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. 

De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. 

Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Vad avser politiken så tror jag tyvärr att det blir likt tidigare, dvs. att man rundar den viktiga frågan huruvida vi faktiskt har ett tillräckligt starkt och fungerande försvar givet omvärldsläget. Finansieringen vill man absolut inte prata om, förutom att framhålla att försvarsbeslutet ”är ett trendbrott och att man skjuter till en betydande summa pengar”. Det har vi hört förr, samtidigt som alla vet om att dessa pengar inte på långa vägar räcker till att skapa ett nationellt försvar anpassat för att kunna möta nuvarande omvärldsläge. Det täcker som bekant inte ens bristerna från det föregående inriktningsbeslutet och situationen avseende anskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel blir tyvärr bara värre med tiden. Pengarna räcker helt enkelt inte till.

Den andra delen i min senaste kolumn berör Försvarsmaktens beskrivning av läget i stort. Här har de flesta noterat att det förmedlade budskapet är något helt annat nu än för mindre än ett år sedan.

Vi har som bekant tidigare haft en omfattande debatt om ”en-veckasförsvaret” samtidigt som man också förklarade att bara ett av fem områden kunde försvaras. Den debatten var olycklig och inte särskilt bra för Sverige på det större planet, men den positiva utkomsten var trots allt att både politiker och det svenska folket skakades om och vaknade upp ur en lång dvala. Plötsligt blev försvarsfrågan begripligt.

Försvarsmakten har tidigare också varit mycket tydliga avseende anslagsnivåerna, och för något år sedan deklarerade man att politikerna måste välja bort en hel försvarsgren om inte stora summor pengar tillfördes (drygt 4 miljarder per år) och det var för att kunna nå upp till det som beslutades i det tidigare försvarsbeslutet från 2009. Dessa pengar fick Försvarsmakten aldrig. Istället blev man anvisade att spara ytterligare på personalkostnaderna genom det ödesdigra RB5 från 2013.

Inför det senaste försvarsbeslutet som trädde i kraft från årsskiftet så gav Försvarsmaktens analys i det inlämnade underlaget vid hand att det för perioden 2016-2020 saknades cirka 18 miljarder för att täcka de absolut mest kritiska hålen. Dvs. det absolut mest kritiska underskottet efter att försvarsbeslutet från 2009 visat sig vara allvarligt underfinansierat. Det politiska beslutet blev istället att skjuta till 10,2 miljarder. Då ska man också vara medveten om att 1,7 miljarder av den föreslagna ökningen om 10,2 miljarder försvinner på grund av ökade ungdomsarbetsgivaravgifterna och Fortifikationsverkets höjda avkastningskrav. Därmed återstår 8,5 miljarder i friska pengar och således når man inte ens upp till hälften av det som enligt Försvarsmakten är en kritisk lägstanivå. Till detta skall även läggas nya uppdrag så som att sätta upp ett permanent förband på Gotland.

Kopplat till ovanstående och bedömningen av den operativa förmågan så höjde tidigare ÖB Sverker Göranson ett varningens finger när han under rikskonferensen för ganska exakt ett år sedan i sitt anförande slog fast att…

”Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”

Med ovanstående samlade bild skulle man kunna tro att läget i Försvarsmakten är nu är kritisk. 

Men istället kommer det nu nya budskap om läget i försvaret. Idag menar Försvarsmakten att det aldrig har existerat något enveckasförsvar. ”En-veckasförsvaret är ett begrepp vi ska tvätta bort. Vi har inget en-veckasförsvar, och vi har aldrig haft något en-veckasförsvar”


Det nya budskapet är också att försvaret är bättre än någonsin förr, och i en intervju med vår nya ÖB i Sveriges Radio Studio 1 så klarades det ut att pengarna räcker till att lösa de tilldelade uppgifterna samtidigt som ÖB slog hål på den tidigare förmedlade bilden av försvaret genom att bland annat uttrycka att…

”Jag har svårt att förstå den bild som man kan få berättad för sig utanför Försvarsmakten, att vi har en bristande operativ förmåga och att vi inte är tillräckligt duktiga … I min värld kan jag säga, att vi aldrig har varit bättre än vad vi är just nu. Vår personal har aldrig varit bättre utbildad, vi har bättre övningsverksamhet och vi är bättre tränade”

Precis som jag skriver i min kolumn i SvD så har jag grubblat mycket över hur den förmedlade bilden har kunnat förändrats så pass snabbt? Jag har identifierat följande möjliga anledningar.

1. Budskapet är missuppfattat/feltolkat och att det egentligen inte är någon skillnad jämfört med tidigare.

2. Försvarsmakten har gjort nya operativa värderingar av uppgifter kontra förmågor och fått ett nytt och bättre utfall än tidigare.

3. Försvarsmakten vill förändra bilden av myndigheten och dess verksamhet, och istället för att förmedla problem istället entusiasmera den egna personalen. Det har nya ÖB redan lyckats med väldigt bra skall särskilt tilläggas. ÖBs tal från chefssamlingen i höstas har verkligen skapat positiva ringar på vattnet!

Alternativt handlar det om en kombination av ovanstående.

Men för att sammanfatta det hela inför den kommande konferensen… Precis som Annika skriver så kommer alla i Sälen att lyssna noggrant på de budskap som kommer att förmedlas från politiker och myndigheter. Från Försvarsmaktens sida så tror jag det är oerhört viktigt att kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Den ena, att förklara allt bra som personalen i Försvarsmakten åstadkommer värjde dag och därmed skapa en positiv bild både utåt och inåt. Den andra är att parallellt med detta kunna föra en öppen nödvändig debatt om brister och behov. Att enbart föra den senare debatten bakom stängda dörrar mellan myndighet och departement tror jag inte gynnar vår försvarsförmåga. Jag är nämligen helt övertygad om att anslagsökningen i det senaste försvarsbeslutet hade varit betydligt mycket lägre om det inte hade föregåtts av en omfattande öppen debatt där allmänhetens ”krav” fick möjlighet spela en roll. 

Det kommer oavsett att bli en mycket intressant konferens i Sälen! 
Läs även min nyskrivna kolumn i SvD

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn). Om man […]

Inriktningen av vårt försvar!

Igår höll Folk & Försvar ett seminarium med fokus på analys av den nyss lagda propositionen Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020. Deltagande var försvarsminister Peter Hultqvist mat representanter från Försvarsmakten och MSB. Jag och Annika Nordgren Christensen reflekterade över innehållet och därefter var det frågestund med ledamöterna från försvarsutskottet.

Seminariet sändes i SVT, men för den som vill se det i efterhand finns det att se här nedan. Jag och Annika kommenterar innehållet i Del 2. När tid medges kommer jag att skriva ett längre inlägg om propositionens här på bloggen.

——————

Nästa vecka kommer jag att deltaga i ytterligare ett seminarium på FHS arrangerat av Allmänna Försvarsföreningen där vi går på djupet i innehållet och diskuterar frågan huruvida vi har rätt försvarspolitik.

Så kom då beskedet till slut…

I går kom beskedet. Det blev inga 18 miljarder i anslagsökning under den kommande femårsperioden 2016-2020 som Försvarsmakten hade angett som en absolut miniminivå. Istället blev det 10,2 miljarder där 1,7 skall dras bort pga ökade kostnader. Kvar i friska pengar blir således 8,5 miljarder. Anslagsökningen blir alltså mindre än hälften av det som krävs för att täcka de mest kritiska behoven efter det underfinansierade beslutet från 2009.

Jag kommenterade detta i går i Sveriges Radio Ekot och jag skrev även en debattartikel på SvD Brännpunkt tillsammans med Wiseman där vi gav vår syn på utfallet av beslutet.

I närtid så kommer jag även att kommentera innehållet mer i detalj. Bland annat hos Folk & Försvar den 29 april tillsammans med Annika Nordgren Christensen. Där deltar även försvarsminister Peter Hultqvist och representanter från de politiska partierna.